emouvant

Hat? Kärlek? Hat till kärlek?
Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Mitt liv äger, mitt liv suger.
Med Dig mår jag bäst, utan Dig vill jag försvinna.
Du är den ända som får mig att leva vidare och jag hatar det. Att jag blivit så beroende av Din existens och att Du finns. Jag kan inte tänka mig stå här utan Dig.
Och det är så sjukt. Vi träffas ju knappt. Och endå så snurrar min jord runt Din axel.
Kärlek. Har ni hört talas om det? Det vackraste som finns. Det som får dig att känna att du svävar på rosa moln. Men även det som får dig att gråta. Det som får dig att vilja dö.
Jag känner bara det negativa av kärleken nu.
Jag känner bara det negativa av Dig.
Jag måste gråta för att må bra. Fast ändå. Tårarna känns förbryllande fylliga. Kanske hela mitt hjärta följer med i tårarna. För det känns nästan så.

Du är allt jag behöver. Och jag hatar det.

Ni ska få lära känna mig. För det brukar man alltid inleda med eller hur? Att man säger vad man heter, intressen, favoritmat. Men här gör vi på ett lite annorlunda sätt.
Min namn kan vi helt och hållet skippa. Mina intressen är inte intressanta så ja, varför ens kalla dom intressen? Sen kan vi säga såhär, jag äter inte. Vid tvång, ja, men annars inte. Ingen frukost, lunch och sen i såna fall en pytteliten del middag. Varför tänker ni? Enkelt, jag avskyr min kropp.
Och när vi ändå är inne på det och ska lära känna mig. Stackars er. Att få lära känna mig. Fly när ni har möjligtheten, lär inte känna mig! Jag lovar, ni vill inte det. Jag skulle slippa om jag kunde men nej, jag är fast med mig själv livet ut. Så ja, till saken. Jag hatar mig själv.
Vilken rivstart huh? Aja, det är bara början...

Obviously är det så.

Bloggen startas med ett syfte att skriva ner allt. Allt som kretsar i mitt huvud och jag kan lova er, det är inget bra. En blogg som är min frizon med inga gränser. Och anonym dessutom. Att jag inte behöver tänka på att mina nära och kära oroar sig för mig, att jag mår dåligt. Nej, här får jag må hur dåligt jag vill utan att få mina närmaste att själva må dåligt.
Vill såklart inte deppa ner er bloggläsare heller, om det nu finns några haha, men ni läser på egen risk. I min privata blogg kom inläggen upp utan förvarning och jag hann inte tänka en tanke på att andra skulle börja oroa sig för mig.
Självklart får ni ställa frågor till mig, det uppskattas mer än gärna. Jag vill ha feedback på mina tankar och texter. Jag sa väl att bloggen var en frizon? Dåså!
Var beredd på massa musikinlägg också då jag alltid lyssnar på musik och oftast deppiga låtar. Det får mig liksom att må bättre. Tror jag...?

Det här är jag öpnnar denna låda. Let it begin.